Jag tror att ordet mobbing får dom flesta att gå igång, men för egen del kan jag tycka att vi har trängt in ordet i ett hörn.
Så idag tänkte jag sätta fart på tankar små som stora, och jag börjar med att ställa frågan. Vart ska vi dra gränsen egentligen?
Vi ska stoppa mobbing och det är helt rätt, men ändå så fortsätter vi på flera sätt än vi kan ana. Så när är det dags att sluta, och vart kan vi då börja? Det verkar som om många har ett fokus på en typ av personlighet som ska stoppas, men tänkt om det är fler?
Jag själv tappade självkänslan när jag var 11 år, så jag var ett lätt offer när jag kom till högstadiet. Här ville många hävda sig, och det som många missar är att det räcker med några ord. Jag fick höra att jag var både ful, dum och att ingen skulle vilja ha mig.
Ful, dum och ingen vill ha mig, för mig blev det ett mantra som satte sig fast. Små, små ord som borrade sig långt in i själen och som förstörde mitt liv enormt.
Jag blev mobbad med ord.
Ord som hoppade ut som små grodor ur munnen. Det var bara så enkelt, men ändå orden var så kraftfulla när jag som ingen självkänsla hade blev träffad.
När mobbingen från andra tog slut så fortsatte den ändå, men nu på ett annat sätt. Ett sätt som många har satt namnet dålig självkänsla på, men jag skulle vilja kalla det för självmobbing. Jag återkommer till ordvalet, men visst är det ett intressant ordval?
Jag har också varit med om att bli mobbad på arbetsplatser.
🧐 Vill du läsa resten, se under fliken krönikor. Där hittar du fler tankesnurr som krönikor och poddar.
🍂🌞 Önskar dig en underbar dag!
💖 Din mentala hälsoinspiratör Tina Persson